en timme senare så sitter jag fortfarande här, med en tom sida framför mig. jag har funderat länge nu på vad det är jag vill få ur mig, vad jag vill ha sagt och vad som ska höras. jag har aldrig vart en person som pratar om känslor och gråter inför folk.. & nu när jag tänker efter så har jag aldrig ens fått chansen att vara den "som behöver stöd" att bli tagen för givet är nog en av det jobbigaste känslorna som finns.. jag vill inte vara någon börda på någons axlar, jag vill inte att det ska pratas bakom min rygg "det ska va så synd om hanna hela tiden...." så jag har valt att vara tyst istället. gud, jag vet inte ens varför jag skriver det här, alla tankar i mitt huvud är helt röriga.

i en veckas tid, har sömn vart min värsta fiende. väck mig ur denna marddröm, låt mig sova. jag har aldrig vart så slut som människa som jag är nu. aldrig någonsin har jag haft så lite livslust som nu, idag. allt som händer, är som en enda ond spiral.

skin, skin som den sol du är. jag saknar dig så mitt hjärta blöder.